Det är inte en nyhet för dom flesta att kvinnoforskningen är efter. Om du tvekar, bild-googla "human body" och se hur det är ca 99,9999% bilder på manliga kroppar. För männen är ju neutrala, vi kvinnor (trots att vi är fler) är "det där andra könet..", Adams revben.
Men jag hör sällan människor som faktiskt pratar om bristen på kvinnoforskning, på riktigt. På ett personligt plan. Jag har upplevt det en hel del i mitt liv och tänker därför dela med mig en liten del.

Jag var 13 år, min mamma hamnade i klimakteriet. Jag visste inte var det innebar, men för min mamma innebar det fruktansvärt påfrestande svettningar förstod jag. Hon testade kurer och allt möjligt, inget verkade fungera. Alla kvinnor är ju olika.

Jag var 16 år, min mens vart fortfarande inte regelbunden. Enda sedan jag var barn och började lära mig om pubertet och mens, så pratade dom (iallafall på "min tid" aka tidigt 2000-tal) väldigt mycket om att "om du inte fått regelbunden mens efter ett år bör du gå till ungdomsmottagningen eller en läkare och kolla upp det." Jag var 16 år, jag hade dragits för det länge, min mens blev ju aldrig regelbunden, men jag var så rädd att det var något fel på mig. Alla tjejer i min närhet pratade så mycket om hur dom fick panik så fort deras mens var en dag försenad, själv satt jag där och hade kanske inte haft min på 4 månader vissa gånger.

Tillslut tog jag mig till en ungdomsmottagning, och det enda svaret jag fick var "jag vet inte Frida. Alla kvinnor är olika." Jag kände mig uppgiven. "Jaha, och nu då?.." typ. Om du har livmoder och läser detta, känner du troligtvis igen dig. Får män någonsin höra, "jag vet inte, alla män är olika."?

Idag är jag 21 år, min mens har aldrig varit regelbunden, en tills idag, är det farligt? Vem vet.

Jag var 19 år. Pga min oregelbundna mens upptäckte jag en gravidet alldeles för sent, och gjorde en abort i fjärde månaden. Det finns väldigt mycket att säga om den, jag skulle kunna skriva en lång uppsats om bara den upplevelsen, men det tänker jag inte göra idag, men en del av den iallafall.

Det återkommande svaret på mina frågor som orolig, gravid kvinna som håller på att gå igenom något tufft, var för det mesta även där "jag vet inte, alla kvinnor är olika". Det kändes otryggt.

När en skall genomgå en så pass sen abort som jag gjorde (två dagar innan gränsen för fri abort i mitt fall) så kan man enkelt säga att man medicineras fram till en tidig förlossning. Jag blev informerad om att detta skulle ta några timmar/upp till ett dygn att hända, för mig tog det tre. Tre dygn, på fasta (fick endast dricka vatten och te), hög feber, intensiva verkar, och en kateter som dom fick föra in i slutet för att fortsätta tvinga fram min livmoder.

När jag kom hem och låg som förlamad i två månader av all smärta och blod jag förlorade, hann jag tänka mycket på detta. Jag mindes medicinen dom gav mig, den jag behövde föra upp i fittan (var tredje timme har jag för mig), och funderade på: varför jag? Varför kunde det inte ta några timmar för mig?
Jag googlade medicinen.

"Cytotec" heter medicinen. Här är citat från fass:

"Cytotec används för att läka sår i magsäcken samt i förebyggande syfte för att förhindra uppkomst av sår i magsäck och tolvfingertarm hos patienter med ökad risk för sår vid behandling med läkemedel mot inflammation och värk."

Va? Magmedicin? Jag förstod inte. Läser vidare enda ner till "använd inte cytotec":

"om du är gravid, om graviditet inte uteslutits eller om du försöker att bli gravid, eftersom det kan förorsaka missfall. Kvinnor som inte nått klimakteriet ska använda fullgott graviditetsskydd innan behandlingen med Cytotec startar."

Yes, i Sverige, idag, överdoserar vi kvinnor på magmedicin som enda sätt för medicinsk abort.

Jag är 21 år. Min mamma är fortfarande i klimakteriet, och ingen kan hjälpa hennes besvär.

Alla kvinnor är ju olika.

Kära matchokulturen,

Du har funnits i min närhet sedan jag var ett litet barn. Vi har haft ett komplicerat förhållande du och jag. Du är som ett ex till mig, det exet som jag var så kär i från början, så kär att jag inte såg hans brister. Men desto längre tiden gick så började jag, bit för bit, inse att han faktiskt var en manipulativ person som misshandlande mig psykiskt. När jag väl insåg det kunde jag inte längre älska honom. Men fick trots det, trots att det tog slut, fick jag inse att han har varit en del av mitt liv, han kommer att finnas i närheten, jag kommer att stöta på honom, och jag kommer att behöva bygga en fasad. Vara artig och hälsa men egentligen brinna inombords.

Machokulturen, likt mitt ex så brukade du vara så trygg och härlig, och för många är du fortfarande det.

Du lär män att dra ut stolen för kvinnor och betala notan efter restaurangbesöket.

Du lär män att bjuda på drinkar i baren.

Du lär män att ta för sig och ger dom framgångsrika karriärer.

Men när männen drar ut stolen och betalar, lär du dom också att kvinnor inte kan. Du fryser ut män som kanske inte har råd. Du lär männen att när dom bjuder på en drink ska dom förvänta sig något tillbaka.
Du lär dom att dunka varandra i ryggen och knuffa bort kvinnor på jobbet. Du lär dom att tysta ner kvinnor.

Du lär också män att våldta.

Du lär dom att det endast är okej att älska kvinnor, och att "bög" är en förolämpning. Att älska någon av samma kön, inget kön, eller att älska människor oberoende på deras kön, Inte är manligt.

Du lär dom att det är fel att bära smink och klänning, även om det finns män som vill det.

Du lär dom att visa känslor är fel, och att känslor är ett tecken på svaghet. Att tex ätstörningar är något bara kvinnor lider av. Ändå är det flest män som väljer att avsluta sina liv.

Du lär dom att använda våld istället för att prata.

Du lär dom att stora muskler är det enda som är attraktivt hos en man.

Du lär män att vara dåliga pappor. Pappor som inte stöttar varken mamman eller barnen. Att dom bara behöver tjäna pengarna och att det räcker.

Det är pga dig, att redan som liten, fick killarna vara stökiga men inte jag.
Du tillät killar att bråka med oss tjejer för du lärde oss att det betydde kärlek, som sedan ledde till att vuxna män inte förstår ett nej.

Som du märker, machokulturen, så kan listan göras väldigt lång. Längre än så till och med.

Men det är dags att göra slut med mänskligheten. Det är dags för dig och din förlegade syn på oss att gå.

Många män kommer säkert att äta glass och gråta över förlusten. Dom kommer säkert att träffa sina vänner och älta dig tills dom dör.

Men resten av oss. Män, kvinnor och allt där emellan kommer äntligen att bli fria.

Kära machokulturen,
Vi förtjänar bättre.

Mvh
/Frida KV

Modell: James Charles

(Disclaimer: Jag vet att jag borde ta upp något med Trump, men ärligt talat känner jag mig mest så uppgiven och ledsen över det hela att jag inte orkar skriva ännu ett inlägg om hur hemskt det är att han blivit president.)


idag lyssnade jag på podcasten "alla våra ligg" som för övrigt är en fantastisk podd där två unga kvinnor pratar öppet och befriande om deras sexliv och erfarenheter, jag rekommenderar alla att lyssna på den!

I det senaste avsnittet av "alla våra ligg" tog dom upp just mens och sex, som jag tror att alla som har fitta eller har sex med kvinnor, har någon form av relation till. Det mest klockrena dom tog upp enligt mig är män som blir äcklade av att kvinnor har mens, men sen gladeligen sprutar sin sperma i både ansikte, mun och överallt på kvinnokroppen, utan att ens kolla att det är okej. Utan mest antar att kvinnan skall ta emot och helst se jävligt porrig och glad ut samtidigt.

Varför tar jag upp det här? Undrar ni kanske nu. Jag tar upp detta, för att återigen måste kvinnan skämmas, skambeläggas och hånas för något hon inte kan hjälpa. Jag kommer själv ihåg hur jag, precis som tjejerna i "alla våra ligg", har under mina första år som sexuellt aktiv, bett om ursäkt för min mens. Hur sjukt är inte det?? Som om jag skulle kunna välja att stänga av den men glömt att göra det och därför ber om ursäkt. Samtidigt som väldigt få män (om ens någon) ens har frågat om jag vill ha deras sperma på mig. Vilket inte är någon fara då jag verkligen inte har något emot det egentligen (dock finns det andra som har det). Men det beror på att jag är medveten om att det bara är just vad det är, en kroppsvätska.

Jag har dessutom aldrig legat med en tjej som har tyckt att mens varit hemskt eller äckligt. Jag menar vad gör mensen äckligare från allt annat som kommer ifrån fittan? (Läs: flytningar, naturlig lubrikation och sprutorgasmer)

Så, från mig, till er män som ligger med fittbärare, en liten guide till menssex:

- mensen är ej giftig

- den kommer alltså inte att döda, eller skada dig på något vis.

- mens försvinner i tvätten (annars hade ca ingen med mens haft ett enda par trosor kvar utan mensfläckar)

- vill du ändå inte krångla med mens på lakan, lägg en handduk under er!

- om du trots dom 2 första punkterna är rädd för lite mens på kuken, använd kondom!

- kom ihåg att hon har mens, så choklad eller valfritt munch efter sexet kommer nog ge dig extra pluspoäng! (Varsågod ;))

- om inte fittbäraren känner sig bekväm med menssex måste du komma ihåg att det troligtvis har med en hel livstid av att höra att sin mens är äcklig att göra, så acceptera det och tjata inte!!! Men nämn för henne att du inte tycker det är äckligt, så kommer hon förmodligen själv att ta steget när hon känner sig redo!

Bör män verkligen kalla sig för feminister? Självklart! 

För kvinnor kommer det naturligt att kalla sig för feminist, eftersom att det vore emot sig själv och rätt av puckat att vara antifeminist som kvinna. Kanske är det därför ingen hurrar när någon av oss kallar oss för just 'feminist'. 

Däremot, om en man börjar föra en feministisk kamp höjer vi honom till skyarna, vi "stöttar" honom så pass mycket att han får mer plats än oss kvinnor. Trots att han pratar om exakt samma saker som kvinnor pratar om, samt har pratat om väldigt länge.

 Helt plötsligt beter sig feministiska kvinnor antifeministiskt. 

Till och med i vår kamp, får mannen mest plats - en klapp på axeln för att han skriver en artikel om att kvinnor ej skall våldtas pga deras kläder. Sådant som vi bli kallade manshatiska för, blir männen hyllade för.

Återigen, jag tycker att alla skall vara feminister. Men som man bör du inte ställa dig längst fram i ledet. Jag vet att du som man är van vid att alltid få ta plats i samhället, men som manlig feminist måste du stötta oss, gå med i ledet, men ställ dig inte längst fram och överrösta resten av ledet.

Vi kvinnor måste dessutom sluta klappa män på axeln för att dom säger saker som är självklart.

Vad kan män göra för den feministiska kampen då?
Jo, istället för att ställa er längst fram i ledet och skrika, så kan ni putta fram kvinnorna. Ni kan, nästa gång någon av "grabbarna" säger något sexistiskt, säga emot. När alla andra skrattar, fråga: "Vad menar du med det där?" eller förklara för dom att: "Det där är faktiskt inte okej". 

Då kan ni göra skillnad på riktigt. För att jag som kvinna som står här och skriker kan inte komma åt alla. Men om ni hjälper mig med vardagssexismen som sker män i mellan samtidigt som jag fortsätter stå längst fram i ledet med mina medsystrar och skrika, så tror jag att vi kan göra en stor skillnad för jämställdheten tillsammans.

Jag hatar hur mycket jag hatar ungdomsmottagningen, speciellt med tanke på hur mycket jag älskar idén.

Subventionerade p-piller, gratis kondomer, gravtest och dagen efter piller. Undersökningar, kuratorer och någon att prata med. Visst låter det fint?

Jag är en slampa som har besökt ungdomsmottagningen för i princip alla ovanstående punkter, men ändå går jag alltid därifrån med ångest.

Barnmorskorna håller alltid förhör om allt från hur ofta en har sex till hur många en har haft sex med. Detta är det absolut inget fel på, det är deras jobb. Men hur kommer det sig att det alltid följs av en moralpredikan samt en rad fördomsfulla, dömande och kränkande kommentarer?

En förväntas gå till ungdomsmottagningen från det att en fyllt 13 tills en är 24-25 år gammal, varför behandlar barnmorskorna hela detta åldersspannet som 12-åringar?
Jag VET att jag borde använt kondom, men nu gjorde jag inte det, kan jag få mitt "dagen efter piller" nu? Utan en predikan denna gången också, tack.

"Varför är detta problematiskt?", tänker säkert du! Varför sväljer jag inte bara orden och går vidare med mitt liv?

För att jag är en av dom som nu sammanlagt har gått 7 år hos ungdomsmottagningen. 7 år av dömande barnmorskor.

Jag klarar inte längre av det, och det skall inte behöva vara såhär.

Jag har gått till ca alla ungdomsmottagningar som finns i Göteborg men får fortfarande samma respons. Därför blir jag mer ledsen, dels för att jag VET att det finns några barnmorskor som jobbar på ungdomsmottagningar där ute som säkert är fantastiska men ni är tyvärr få. Men också för alla dom som inte ens har valmöjligheten att testa flera mottagningar utan kanske bor på en mindre ort med bara en mottagning.


Varför är ni så efter?

Ni bara antar att jag är hetero, ni anklagar mig för att ha legat med för många människor, ni säger att jag inte tar ansvar, ni säger att jag borde prata med någon och människan ni hänvisar till är minst lika dömande!

Jag orkar inte mer.

Idag har jag lön och pengar och behöver därför inte gå dit längre. Men dom andra kvinnorna? Som inte har råd med gravtest, piller eller kondomer. Dom tvingas fortfarande dit precis som jag brukade.

Ni män där ute får gärna kommentera, har ni samma upplevelser?

Om du är så pass priviligerad att du är född som vit man, som DESSUTOM är hetero och född i medel eller överklass så har du absolut ingen rätt till att ha en åsikt om vissa saker.

Lägg dig inte i:
Ifall en ska göra abort,
Ifall mens ska kosta pengar,
Ifall kvinnor känner sig förtryckta,
Ifall en icke vit person upplever rasism,
Om en ska få säga "negerboll",
Vilka som skall få gifta sig med varandra,
Vilka läggningar som "finns på riktigt"
Ifall "hen" är viktigt eller ej,
Om du tycker att psykiska sjukdomar bara är ett påhitt,
Vad som definierar fattigdom,
Ifall tiggeri verkligen skall vara lagligt.

För du har aldrig varit förtryckt. Du har ingen aning om hur det känns att bli hatad för det du är född med.

Håll käften!

Jag kommer inte förneka att du som vit, cis man inte har några problem eller motgångar i livet, men du har inte rätt att bestämma för andra vad som är viktigt gällande läggning, kön, könsidentitet, etnicitet eller fattigdom.

För att du har inte en jävla aning.

Välj istället att vara ödmjuk inför ditt medfödda privilegie, stötta gärna andra i deras kamp, men FÖR INTE NÅGON ANNANS KAMP.

Tryck inte ner någon annans kamp.

Fråga gärna, för en kan alltid försöka förstå. Men att argumentera emot, kalla andras problem för icke problem och rätt av förneka människors existens eller livsval, det äcklar mig.

Jag gillar inte barn. Jag vill aldrig skaffa barn.

"Det kommer när du blir äldre.."
"Fan va du är känslokall!"
"Varför vill du inte ha barn????"

.. Är standard kommentarerna, så låt mig svara på dessa först innan vi går vidare:

1. Högst troligtvis inte alls, men vem är du att trycka ner mitt livsval?

2. Nej, jag älskar mig själv, min kille, min familj och mina vänner för mycket för att skaffa barn och bortprioritera dessa som de flesta med barn gör.

3. Varför skaffade du barn? Det roliga med "varför frågan" är att jag har ett väldigt långt, utvecklat och väl genomtänkt svar på varför jag inte tänker skaffa barn, något som inte är särkilt vanligt bland föräldrar där ute som verkar skaffa barn mest för att "det är det en gör".

Så, tillbaka till vad jag vill säga. Alla föräldrar påstår att en blir så lycklig av barn och att en inte är vuxen (wtf???) eller kan älska för än en har skaffat ungar. Ändå finns det fan inga som klagar så mycket som föräldrar.

Medan ni hämtar och lämnar på dagis, åker på charter med skrikande ungar överallt, torkar snor (i bästa fall), byter blöjor, tar hand om lägenheten/huset efter att din tonåring hade en hemmafest istället för den där myskävllen med polarna.... Så har jag det grymt. Jag kommer inte vara det minsta avundsjuk. Och den där ångesten "när alla andra skaffar barn" kommer inte att kicka in, för då dricker jag drinkar på Bahamas eller nåt och har skönt (men skyddat) sex med min man.

Jag väljer ett lyckligt liv. Ett liv där jag kan lägga alla mina år på jorden med att bli smartare och fylla med karriär och roliga saker. Jag vägrar att låsa fast mig vid ungar som jag inte ens vill ha och dessutom förstöra min kropp på köpet.

Och ni som tror jag gör det lätt för mig. Skulle inte tro det. Jag får massor av fördomar mot mig konstant plus att jag ändå vill ha ett förhållande, och att hitta någon som känner som jag är inte det lättaste vill jag lova.

Självklart finns det dom som verkligen är lyckliga och grymma föräldrar som verkligen vill det med sitt liv, men jag kan inte låta bli och tycka att det verkar som att många skaffade barn fast dom egentligen inte borde ha gjort det.

Självklart älskar alla sina barn, men många ångrar faktiskt sitt val. Jag tänker inte bli en av dom.

Jag får alltid höra att jag hatar män, precis som i princip alla andra feminister.

Men vet ni vad? Det är ni antifeminster som hatar män.

Jag ÄLSKAR män.
Jag tror att män är intelligenta individer som kan avgöra ifall en kvinna vill eller inte, som kan styra sin kåthet, som kan styras av sin intelligens bara han vill. Precis som oss kvinnor.

Män lider också av patriarkatet. Det är nämligen ni som uppehåller machokulturen som gör att män slåss och våldtar. Det är machokulturen som tutar i unga män att det okej att tjata till sig sex för att ni inte kan "hålla er annars", och för att "hon egentligen vill".

Så vem är det egentligen som hatar män?
Jag som tror på deras intelligens och medmänsklighet eller ni antifeminster som fortfarande ser på män som djur?

Sitter just nu på Kafémagasinet efter att ha varit på Hip hop stan, efter några glas här tänkte vi dra till efterfesten på Magnus & Magnus. Så länge bjuder jag på några outfitbilder samt härifrån!

1. Du har någon gång ställt dig frågan; varför heter det inte bara "förhållande"?

Ärligt talat, det är kärlek, varför måste man sätta en etikett på oss?

2. Vad tycker hens föräldrar om dig?

Antagligen bättre än vad du tycker med tanke på din fråga..

3. Har du en grej/fetisch för *valfri etnisk folkgrupp*?

Min partner är ingen fetisch och det skall ingen annan vara heller. Jag hoppas verkligen att detta inte är din syn på andra människor!

4. Hur religiös är hen? Tvingar hen på dig sin religion?
Vad angår det dig? En får väl lita på att jag har så pass bra omdöme att jag inte är med någon som tvingar på mig något, oavsett ursprung eller religionstillhörighet?

5. Är ni tillsammans för att du vill vara PK?

Jag må vara antirasist, men tror ni helt seriöst jag väljer partner för att få en "PK image"? Come on...

6. "Ofta folk inte fäller rasistiska kommentarer till er??"

Eh.. som du gör nu menar du?

7. Får du säga n-ordet nu då??

Det tycker jag verkligen inte (som vit person), varför vill du så gärna säga det...?

Jag tycker att människokroppen är fin.
Jag tycker att MIN kropp är fin.

Därför har jag inget emot att visa hud, eller rättare sagt: jag tycker om det. Men det betyder verkligen inte att jag ber om en recension från någon annan. När jag är halvnaken ber inte jag om din åsikt ifall jag inte uttryckligen skriver "vad tycker du om min kropp?"

Jag kan skriva om vad som helst, men ändå kommenterar folk;
"Har hon gått upp/ner i vikt?"
"Har hon opererat brösten?"
"Klä på dig!"
"Åh, Gud va sexig du är!"
"Du ser ut som en hora!"

Och detta är bara några exempel.

Jag SKA bli respekterad oavsett om jag så är naken eller har på mig en niqab. Jag är så fruktansvärt trött på att vilket sammanhang kvinnor än deltar i så står våra kroppar och utseende i centrum.

Enligt samhället är det okej för en kvinna att vara naken om hon objektifieras i tex en reklam, eller ja, där hon är passiv. Men så länge det är en kvinna som tycker något eller på något sätt tar plats, så är det inte längre okej.

Ni vill bara se mig naken om ni kan objektifiera mig och inte om ni kan se att jag är en riktig person.


Män agerar ut detta genom att vara sexistiska, men att kvinnor måste recensera och vara elaka mot varann förstår jag inte. När vi ändå får så mycket skit från män, varför kastar ni skit på varandra istället för stötta varandra?

Människor frågar mig ofta hur min pojkvän kan tillåta mig att visa upp mig på nätet som jag gör, och svaret är enkelt: min pojkvän (eller någon annan) bestämmer inte över hur jag klär (eller inte klär) mig, det gör jag.

Jag är ingen hora, jag är ingen madonna, jag är jag, och jag ska kunna få vara det utan er jävla åsikt om hur jag ser eller borde se ut!

.. När de ens inte behöver vara det längre.

Se detta som ett öppet brev till alla småstadsbor!

Våra svenska lantisar röstar på SD, dom är homofober och extremt oallmänbildade.
Att det var så för 20 år sedan förstår jag, men det är 2016 så även ni har internet och därför ingen ursäkt att vara så puckade som de flesta av er är.

En förstår att alla inte är intresserade av politik och vad som händer i världen, men varför ser en då alla dessa lantisar debattera överallt om saker dem inte vet något om.

Jag är så trött på er ignorans och brist på medmänsklighet!!

Googla och kom tillbaka när ni har en världsbild som sträcker sig utanför er egen trädgård.

Foto: Walka Photography

"jag är inte rasist men...*följt av rasistisk kommentar*"

Jag tror att de flesta är bekanta vid det uttrycket. Rasister som påbörjar deras åsikter med att dom ej är rasister för att sedan säga något offensive.

Som feminist upplever jag exakt samma sak, fast med sexistiska (oftast) män.

"Jag är för jämställdhet men..."

Nej du är inte för jämställdhet om du tycker att kvinnor ej passar vissa yrken, om du tycker att du har rätt att bestämma över en kvinnas utseende eller sexualitet, om du kallar en kvinna för hora när hon klär sig utmanande, om du kallar henne för bitch för att hon säger ifrån, om du tycker att du kan tjata till dig hennes samtycke vid sex, eller om du på något annat sätt ser ner på någon pga dens kön.

Så om du vill vara ett sexistiskt svin, var det, men säg fan inte att du är för jämställdhet då.

Glad Valborg.

A day in town boo <3

(Shades in the rain= frida's major key to success)